Ja, då var man hemkommen till det underbara vädret här, 60 mil norr om den sketna peehålan Varberg då. Inte för att här ligger en meter snö men naturen är åtminstone snötäckt och vägarna är packade och rimfrosten bränner sig fast på vegetationen överallt här omkring och det liksom frodas inom mig på något sätt. Jag mår så förbannat bra av vinter när det får vara vinter, så att säga. Det finns ingen mer styrkande utomhusmiljö än vinterns karga landskap; kanske för att man jämför den mycket med den gamla själen man går omkring och släpar på så motvilligt. Men nu är det dags att garska upp sig en helt del och ta tag i livet på riktigt. Jag är mer taggad än någonsin på att ta mig an mitt eget psykes brister och styrkor nu och jag kommer inte ge mig förrän jag uppnår de resultat jag eftersöker. Vad det är får jag väl veta när det är dags, antar jag. 

Sen hade jag gärna själstympat mig genom att hugga av mig höger foten för den är helt fuckad efter att jag senast bröt benet för ett år sedan. Sämre än tillståndet var före då jag redan hade kronisk smärta från en annan olycka från 2003. Ramar jag en gång till så lär gamarna landa på mitt lik och ta sig en rejäl matbit för då dör jag med all säkerhet. Alternativt får jag väl amputera benet. Det är ju lika med döden! Så nu håller jag mig undan höga höjder ett tag. låga höjder också. 

Det känns som om livet stannar upp när jag reser bort sådär länge. Livet här uppe står liksom parkerat. Nu skall jag inte åka bort så länge på länge igen. På gott och ont, så klart. Jag saknar flera människor där nereifrån förutom familjen men här uppe omfamnar jag ensamheten och den vackra naturen. Jag älskar det här stället på något märkligt bisarrt vis. Det är väl för att jag kommit att trivas här. Jag minns när jag hamnade här ute – jag bodde för tillfället (2010) i Norrtälje “City” och så fick jag en grym psykos som slutet på en lång period av skitmående så att jag drog kniv mot min hyresvärd i fullkomlig skräck över att han och hans fru skulle mörda mig. Klockan var vid det tillfället 03:00 ca när polisen kom och plockade mig. Då hade jag haft fullt psykosgenombrott i två dygn där jag både såg och hörde saker och personer som inte fanns. Bland annat satt jag och försökte lugna en gråtande flicka på andra sidan min vägg – det var en dotter till familjen och jag kunde inte fatta varför hon grät så hjärtskärande… hon var bara 15 år och hennes röst skar i mig och jag satt och pratade med henne i ca fem timmar och sa att hon kunde komma till mig så skulle jag trösta henne om ingen var hemma och kunde ta hand om henne. Faktum var att huset var tomt då. Sen fick jag för mig att barnen ui huset hade installerat dold videokamera och mikrofoner i mitt hyresrum, för de hade lätt tillgång till det rummet och det var egentligen inget konstigt med den tanken för hur många tror ni inte har gjort det med inackorderade hyresgäster som deras föräldrar tagit dit? Kan tänka mig att det iaf har hänt någonstans och så långsökt tyckte jag inte att saken var just under psykosen så jag var säker på att mitt liv var en dokusåpa på Internet. 

Senare på natten, kom min snälla hyresvärd ner till mig och sade att jag måste lugna mig och försökte få mig att förstå att jag måste vila för mina mediciner hade tagit för hårt på mig (han visste att jag gick på diverse psykofarmaka då) men när han gick igen så var jag säker på att han smidde planer på min död och senare trodde jag att han pumpade in gas genom ugnen i mitt rum så jag hängde ut genom källarfönstret för att få luft men vågade samtidigt inte gå ut för där fanns “dem” som skulle ta mig. Jag ringde min moder som bor 60 mil nedåt i Sverige och sade vad som hände och att hon måste ringa var 30:e minut och om jag inte svarade i mobilen då så måste hon ringa Norrtälje polisen och tala om vad som hänt för då hade de slagit till. Helt bisarrt sjukt. Detta är bara en liten kort och odetaljerad beskrivning av hela psykosen (den står att läsa om i menyn till höger). Senare på natten kom pappan in igen och skulle be mig sova så jag fick vila men då höll jag upp en kniv mot honom. Det var en liten kniv och jag var livrädd för honom och hade inte några tankar på att skada honom men jag riktade ändå kniven mot honom och då backade han sakta ut och snart hörde jag hur hjul rullade i gruset på gatan utanför och visste att det var Polisen som kom för att hämta mig och jag har aldrig varit så tacksam för jag var övertygad om att de räddade mig från min egen död men när vi satt i bilen på vägen ner till st:Görans Sjukhus och berättade för polisen om vad som hänt så hörde jag plötsligt den gallskrikande flickan igen och då blev jag iskall inombords för jag var såpass klar att jag hajade att hon knappast satt på taket på bilen utan att hon verkligen inte fanns! Men i mitt huvud gjorde hon det.

Jag fick vila ett par timmar på st:Görans innan de körde mig till avd 126 på Danderyds Sjukhus, sluten psykiatrisk avdelning på en LPT, vilket betyder att jag tvångsomhändertagits av samhället för att låsas in på obestämd tid. Jag satt där i sex veckor och under tiden förlorade jag naturligtvis mitt hem och var då bostadslös. Ingen visste vart jag skulle ta vägen när jag kom ut. Och ju längre jag var på psyket desto mer ville jag stanna kvar för var dag för livet där var så enkelt. Man behövde inte tänka. Det skötte dem åt oss. Och de bara matade oss med feta middagar och onyttiga efterrätter som om vi sattt på ett borgerligt slott på medeltiden, typ. Så bra käk får inte fängelsekunderna eller skolbarnen, det kan jag lova. Och mediciner pumpade de i en så man inte kunde tänka. Ja det var tider, det. Inget man vill tillbaks till men en erfarenhet jag numera använder som ett redskap för att hålla mitt psyke i schack, kan man säga. Allt man inte går under av stärker en. Även det här stärkte mig på lång sikt. 

Hur som helst så skulle jag komma till att under tiden jag satt inne på psyk så lyckades mig far få fatt på den här lägenheten åt mig och på så vis hamnade jag i Rånäs. Jag var inte glad åt det i början men under åren som skulle komma mådde jag så psykiskt dåligt och var i ett så sorgligt skick mentalt men även fysiskt att jag var ett fullkomligt vrak. Konstant sjukdom av diverse slag, utslag, eksem, öppna bensår, övervikt, söndermedicinerad, psykiskt sjuk, hade hörselhallucinationer i över ett år dagligen där jag hörde grannarna snacka skit om mig varje dag från morgon ända tills kl 03:00 på natten då grannens altandörr stängdes och rösterna tystnade. Panikattacker flera gånger i veckan, ibland flera gånger om dagen, andra märkliga attacker som ingen kunde säga vad det var men som kändes som om elektricitet gick genom huvudet på mig i en så störande koncentration att det bara surrade i skallen, m.m, m.m. 

Men nu är jag redo för allt. Kalla mig vad ni vill men ni kan inte håna mig ändå för allt rinner av mig som vatten på olja. Så lite skit emellanåt har man vl upplevt utöver allt knarkande och supande som man varit slav under genom åren… Nu är det jag som håller i piskan och om det är någon som är slav i min omgivning så är det under mig. Aldrig mer att jag underkastar mig någonting här i livet. Dominera eller dö är vad som gäller.