Om Mitt Möte Med Döden

(Följande text är hämtad från min gamla blogg detondasblommor.se)

Här följer berättelsen om hur jag mötte döden!

FÖRSTA LITE FAKTA AV RELEVANS – JAG ÄR SUBSTITUTIONSBEHANDLINGSPATIENT, dvs jag har behandlats med Metadon och Subutex mot opiatberoende samt i kombination med smärtlindring mot min kroniska smärta. Jag hade Metadon i fyra år men led av en del biverkningar som man får lov att leva med när man är psykofarmakapatient. Eftersom den största biverkningen var kraftig viktuppgång (jag gick upp 30 kg) bad jag om att få byta till Subutex som substitutionspreparat istället och det har jag haft sedan 2011 fram tills idag och så fort jag bytade till Subutex (Buprenorfin) så rasade kilona bort igen och jag gick ner alla 30 kg lika hetsigt som jag fått dem. Men det har inte med saken att göra nu (Updaterat: 2017). Jag är också alkoholist men nykter sedan augusti 2003 men när jag mår dåligt, riktigt dåligt, vilket jag gör i perioder, så blir suget efter alkohol nästan ohanterligt och är jättejobbigt och jag vill verkligen inte börja dricka igen för jag har fått hyfsad ordning på mitt liv i övrigt och det skulle innebära ett väldigt stort nederlag för mig så vissa perioder är jag förtvivlad hela dagar över helvetet det är att låta bli att köpa dricka och plågan det är att dras med det.

Nåväl, jag har periodvis tagit Campral mot suget men det har inte hjälpt mig alls den här gången (det har aldrig fungerat bra).  Så hör det til saken att jag också har en ADHD-diagnos vars medicin jag ännu inte är färdiginställd för utan har länge stökat med det och denna behandling sker från en annan vårdinstans än jag får mitt metadon från plus att jag har min hemkommuns psykiatriker för resten av de mer allmänna problemen. (Uppdatering 2017: har nu haft diverse amfetaminpreparat mot ADHD sedan åtta år ungefär och det fungerar utmärkt!).

Så jag har alltså “många kockar”, så att säga. Denna gång (fredagen 10/6 var det men om det var 2011 eller 2013 – det minns jag ärligt talat inte och det är inte superrelevant heller) hade jag varit på neuropsykiatriska för att hämta min ADHD-medicin men fick denna dag också med mig en ny medicin, utskriven mot alkoholsug, och som skulle vara bättre än Campral och Revia. Jag brukar alltid kolla verksamt ämne plus alla biverkningar när jag tar en ny medicin. Har alltid gjort det förut. Av någon anledning gjorde jag inte det denna gången utan kom från apoteket och satte mig i taxin för att åka hem. Efter en stund så tar jag min första tablett, lägsta dosen av lägsta styrkan. Efter ca tio-femton minuter började jag hastigt att må dåligt. Jag hade min iPod på och började få underliga ljudförvrängningar; svävande vanföreställningar började ta form, som om armarna blev långa och kändes främmande och oerhört otrevligt och inget av det här var på något sätt skönt som om det vore något rus – jag har erfarenheter och det här var början på en oerhört rubbad sned-tripp, för att använda det uttrycket. Jag började kallsvettas och få hjärtklappning och en mycket stark obehagskänsla i hela kroppen. Det kändes som om jag hade pissat på mig eller satt i vatten, Jag kunde inte skilja på upp och ner utan det var som om jag svävade viktlös i rymden men med en hög medvetandegrad som gjorde det hela till en otroligt skräckfylld upplevelse och det var bara början. Jag började bli väldigt orolig och kände att något var riktigt fel och liksom fick en panikinsikt att det här är nåt som kommer att bli väldigt otrevligt men hur och på vilket sätt och vad som skulle ske hade jag inte en aning om och ville bara rymma från det och må bra – ville inte må dåligt. Det kändes fel. Farligt fel.

Detta kom över mig och utspelades på bara några sekunder och höll inte ens på en minut innan jag tog av mig lurarna och sade till tjejen som körde taxin att jag inte mådde bra. Att jag började må väldigt dåligt. Började höra min röst som ur en annan människas mun och började hastigt bli medvetandesänkt och få svårt att prata och röra mig medan hörseln liksom ekade och blev distanserad men skarp och tydlig. Böand det sista som jag själv minns var att jag efter ca 5-7 minuter hade tappat synen helt och hållet och såg alltså ingenting förutom en prick som lös ovan mig som om jag fallit eler höll på att falla ner i en jättedjup brunn med en rund öppning dörovan. Så försvann synen successivt för mig medan jag fortfarande kunde höra chauffören långt bporta. Härseln var det sista jag hade kvar som förankrade mig i verkligheten, kanske t.o.m. livet självt.

Det jag kommer berätta nu är möjligt på grund av att jag har fått historien av vad som pågick medan jag var nästan medvetslös berättad för mig efter att händelsen skedde eftersom jag snabbt förlorade verklighetsuppfattningen och förlorade mitt medvetande nästan totalt, så händelsen har flera sidor

Först backar vi stegen lite grand tills när det började kännas obehagligt – Hon frågade på vilket sätt jag mådde dåligt och det var ett evighetslångt problem att lyckas med att försöka svara på frågorna så jag bara skrek. Jag började snabbt bli kraftigt yr och omtöcknad – jag har aldrig någonsin upplevt en liknande upplevelse och jag har utsatt mig själv för jävligt mycket snedtrippande i mitt liv med droger, svampar och piller och annan skit men nu var det tal om en händelse som slog allt och som inte hade med mer än en till synes enda tablett att göra. Chauffören var underbar och är ensamt ansvarig för att jag inte dog på plats. Hon handlade snabbt. Jag hade ingen uppfattning om tid och rum längre medan hon körde intill kanten av en 90-väg och gick runt och hjälpte mig att få ut benen och luta huvudet framåt och försöka andas djupa andetag och för att itillåta mig spy enklare för jag hade redan spytt ner hela bilden vid laget hon öppnade bakdörren men vid det laget snurrade allting för mig och jag bara skrek men jag minns att jag hörde hennes röst och att hon ställde frågor till mig om vad för medicin jag tagit (nu satt alltså hon i telefon med 112) Min sista handling med hyfsat medvetande var att jag försökte tala med larmcentralen men jag fattade ingenting och nu var jag snart blind också. Jag fortsatte mitt vrålande och krängde runt som med spasmer i kroppen och det kändes som om jag vrängdes ut-och-in.Jag studsade upp och ned i kraftiga krämpor. Det hela var absurt. Helt sinnessjukt.

Strax var jag totalt blind och allt jag såg var mörka, märkliga inre visioner medan jag hörde röster mycket avlägset som försökte dra i mig men jag hade påbörjat en resa neråt i mörkret nu, inuti mitt psyke eller vad det än må ha varit?!! I verkligheten höll jag på att spy ner hela baksätet av galna, hetsiga uppkastningar och jag höll på att sluta andas gång på gång så tjejen fick lov att slå mig hårt i ansiktet flera gånger för att jag inte skulle försvinna bort. Nu började det rinna vit fradga ur munnen också och mina ögon rullade uppåt, inåt i skallen liksom som i kramp så att bara vitorna syntes och medan skummet rann ur munnen och andningen höll på att upphöra så hade jag sjunkit djupt ned i min resa och var inte längre det minsta medveten om vad som pågick. Jag var borta. Helt inne i min egna dunkla, mörka, nokturna resa ner mot vad som liknade det som vi beskriver som Helvetet.

Det tog 15 minuter från det att vi stannade bilen till ambulansen anlände. Men det jag upplevde nu var en evighet! Det var utdragna dialoger och höll på i evigheter och jag mötte märkliga och mycket mörka gestalter som var väldigt lugna och talade inte, bara visade vägen. Jag såg dem inte ens då faktum är att jag upplevde det som om de hängde svävandes över mig bakifrån. Ju längre detta höll på desto tydligare framgick det att allting – livet och existensen och allting däremellan är en enda stor konspiration – det fanns en Gud, det fanns en Satan, men ingen av dem var över den andre och det förekom inga maktkamper och ingen mening med att tillbedja den ene eller andre därför att alla tillhörde en och samma församling – och jag mötte dem – jag gör dessa liknelser men det är naturligtvis fritt att tolk hur ni vill och jag är själv antikristen upplevelsen till trots. Jag mötte en mäktig ljus gudom och en lika mäktig mörk gudom efter att ha vandrat genom mörka tunnlar i jorden där rötter stack ut ur väggarna och det var kolsvart men jag hade ju min “guide” bakom mig som styrde mig mot “målet”. Jag nådde snart fram till en stor mörk försal med en enorm portal som var stängd med bisarra djurliknande vakter som jag inte var pigg på att dröja kvar hos och småprata. Plötsligt öppnades portalen och en gigantisk festsal uppenbarade sig och där, innan jag hade stigit in i salen själv, mötte jag blicken från både vänner och helt malplacerade människor. Stället var mörkare än något som kan beskrivas och tyst… och där stod de – allesammans – de höga, de andra, gamla vänner, levande och döda, släktingar och främlingar jag aldrig sett. Kända människor, mina föräldrar och familjen och doktorn – kvinnan som förskrivet medicinen(!) – alla stod de där i en halvcirkel och ett tyst budskap spred sig till mig utan att någon yttrade ett enda ord och fullkomligt genomborrade mig – “Förstår du nu, Markus, – det finns ingen annan sanning – allt är EN existens, döden är liv i bisarra former och även de levande vandrar i samma rike, bland och bortom stjärnorna, och ingen undkommer den någonsin, för alla skall komma hit mot slutet på sin resa.” – Ingen uttalade orden utan den Ljuse och den Mörke stod och höll de andra om ryggen och smålog medan budskapet liksom flöt in i hela mitt väsens existens och jag förstod att det inte fanns någonstans att fly till från detta och märkligt nog övergav mig de känslorna snart och lämnade rum för nyfikenheten och allvaret. Jag insåg att jag skulle sluta mig till de övriga. De som stod där såg ut att ha en oerhörd makt. Ett slags överjordiskt eller utomjordiskt sällskap med en magi jag sedermera kommit att nyttja i mitt vakna mörker. Jag insåg att jag skulle dö nu och inte kunde göra något åt det för jag visste att det jag såg inte var nåt som var för de levandes ögon, något som – om man väl sett det – så måste man stanna kvar och ingen väg tillbaks står längre öppen och jag gav efter mer och mer.

Under tiden, i en helt annan verklighet, hade chauffören kontaktat taxicentralen och bett nästa taxi som kom på samma väg att stanna till och parkera bakom som sköld för oss så ingen blåste in i oss i 90km/h då det inte fanns tid att sätta ut en varningstriangel eftersom jag var i så dåligt skick.

Medan jag hade mina dödsupplevelser så försökte ambulanspersonalen att få kontakt med mig men så fort de tog i mig blev jag helt rabiat, enligt chauffören, jag bara spydde, spottade och kastades fram och tillbaks medan de försökte hålla mig stilla genom att sitta på mig för att sätta fast en venkateter i armvecket eller på handen på mig för att kunna ge mig intravenösa preparat men de kunde inte för jag bara låg i spasmer och tuggade fradga. Så trots att jag tydligen var väldigt fysiskt aktiv så hade jag tappat känslan för kropp, smärta, verklighet, allting. Så de hade bara sagt: “Det är ett prio ett – vi kör nu”. Sen hade det gått i 170km/h på motorvägen, sade chauffören som körde efter (för att sanera bilen bl a). Jag hade glömt min ryggsäck i bilen så hon kom tillbaka tre timmar senare för att lämna den och då hade jag fortfarande legat kvar i ambulansintaget och då hade hon blivit rädd och undrat om “grabben” skulle överleva. Men det gjorde han. Fyra aktiva dygn på intensiven med feber, ryggmärgsprover, lungröntgen på plats och en helvetes massa sladdar och kablar på båda armarna och bröstet och kateter och hela skiten – man var bra manglad och fullkomligt utslagen vill jag lova! Chauffören berättade att när jag slutade andas letade hon puls på mig med händerna och försökte att känna andning samt sate mobiltelefonen mot mun och näsa för att se om det blev kondens p.g.a. utandningsluft men ingenting hände och hon fick panik och slog mig med knuten näve rakt i ansiktet från sidan och då hade jag kvinkat till igen. Ambulansen hade ännu inte hunnit fram vid det laget. Jag pendlade mellan att kastas häftigt av spasmer och sjunka samman i en ledlös hög av kött och blod. Ni kanske tror att jag överdriver den här berättelsen men jag snarare underdriver den för jag har inte förmågan att förklara, beskriva vad jag upplevde där inuti mitt psyke på min mentala resa vare sig den skedde i mitt psyke eller i någon metafysisk parallell värld där allting är annorlunda och som vi en dan kanske hamnar i vare sig vi vill eller inte. Det kändes som om jag hade fått en glimt av vad som skulle efterkomma livet och själva dödsögonblicket men lyckats slita mig loss på något sätt. Troligtvis genom vårdresultaten på IVA i Norrtälje. Sen sov jag inte på två dygn och då sövde de mig med Propofol, haha. DÅ somnade jag när jag fick andas in ren sömn på gasbehållare ;) 

Riktigt vad som hände är fortfarande inte riktigt klart men för det första så visade sig tabletten jag tog innehålla Naltrexone, vilken alla uskor och läkare vet innebär att det är ett preparat som tvärt häver opiateffekten. och som man brukar behandla heroinöverdoser med för att klippa av heroinets effekt på hjärnan så att det inte når opioidreceptorerna (tror jag), och grejen är ju att jag vid det här tillfället stod på Metadon och Metadon är den svåraste opiaten att bryta effekten hos, enligt narkosläkaren som kom fram till det hela, så jag hade alltså utsatts för en väldigt kraftigt och oönskad abstinensfrmakallning men hur jag kunde bli så dålig är fortfarande en gåta för både läkarna och mig själv för jag visade inga infektioner på proverna (de misstänkte någon infektion i magen skulle ha bidragit till den kraftiga effekten) och tog inte upp någon näring och förlorade nästan fyra liter vätska på två dygn. Det kan ligga ett magsår i grunden som varit bidragande till att reaktionen blev så kraftig som den nu blev men den fulla sanningen är för alltid höljd i dunkelt mörker. 

Och läkaren, då? Undrar ni kanske. Kvinnan som hade skrivit ut preparatet till mig trots att det stor klart och tydligt i FASS att det är förenat med livsfara att ge Naltrexone-preparat till patienter med Metadon!! I FASS står det på ALLA andra ställen där man refererar till opiater just OPIATER så som en grupp alltså, men i just den här medicinens info namngav man alltså t.o.m. specifikt Metadon vilket är skamligt och jag borde ha anmält kärringen efteråt för det var ju hennes fel allting och hon var bra mör när vi sågs efteråt första gången och jag hade gått där i över ett år och hon hade utrett min ADHD samt ställt in mig på medicineringen därtill och planerade att göra an utredning för Aspbergers Syndrom på mig också för hon var övertygad om att jag hade Aspberger också och kanske ytterligare diagnoser men så fort detta hände så sade hon omedelbart upp kontakten med mig och bröt tvärt och jag var inte i något skick att diskutera med henne eller slåss med myndigheter för min egen rätts skull etc. Jag var för klen mentalt. Helt nedbruten och tömd på all form av energi under en lång tid framöver. Och det här, mina vänner, är en upplevelse som Jag sent skall glömma!

Nåväl, jag lever och inget tar knäcken på mig. När jag vaknade kände jag att kan nästan hellre hade dött än att vakna och ha dessa vansinniga upplevelser i huvudet som inte låter mig vara ifred. Det är riktigt jobbigt emellanåt. Jag var förbannat nära döden!

Simma lugnt, mina vänner!

 

(Uppdatering 2017)

Jag har haft en hel del dystra år efter det att detta skrevs med mycket märkliga anfall, attacker, panik och återfall och levde med daglig ångest och stark oro utan uppenbar orsak. Sedan ca fyra-fem år tillbaks nu så bytte jag anti-depressiv medicin till en ny som heter Abilify (Ariprazol) och den ändrade på hela mitt liv i positiv mening. Allt tvärvände och jag vet än idag inte om det berodde på medicinen eller något annat men jag kämpade så hårt för förändring men det var som att slå huvudet i väggen hela tiden för ingenting förändrades förräns till slut jag fick Abilify. Så jag har mått betydligt bättre under dessa år men mycket kvarstår att önska när det kommer till livet och vad man önskar få ut av det. Först de senaste två åren har mitt liv börjat att få en mening och det är något jag aldrig har upplevt förut i vuxen ålder. Det känns märlkligt att medge det men så är det. Nåväl, mer om detta kommer säkerligen att skrivas. 

Om ni har frågor eller funderingar kring det jag har berättat eller om NDU (nära döden upplevelser), bara undrar vad som hände sedan, vad som helst eller undrar över substitutionsbehandling eller övrig medicinering så ställ gärna frågor i kommentarerna och jag skall försöka svara så gott jag kan! Om något här kan hjälpa så bara en enda person med någonting positivt så betyder det oerhört mycket för mig då jag vet hur det är att vara nere i skiten och kräla på botten efter ett hård nedslag och långt fall, så att säga.

Mvh Markus 16 Maj 2017