Eucharist – Den Nakna Sanningen

Eucharist (Swe)

 

Den nakna sanningen

Eucharist är namnet på mitt metalband som jag (sång/gitarr) har tillsammans med Daniel Erlandsson (trummor) från Arch Enemy (ex-In Flames, ex-Armageddon, ex-Carcass m.fl.), samt Tobias Gustafsson (bas live) och Matti Almsenius (gitarr live). De två sistnämnda har ett band tillsammans som heter Revengia och har släppt ett par album. Trion Erlandsson, Gustafsson, Almsenius hade för många år sedan ett metalband som hette The End och som gjorde ett album. Almsenius och Gustafsson är aktiva även i andra band. Orginal line-up:en var ’89 bestående av Niklas ‘Gust’ Gustafsson (sång och en kort period även bas), Thomas Einarsson (gitarr) och Daniel Erlandsson. De lirade en kort tid, kanske nåt halvår eller ett år och så äntrade jag högstadiet för att ramma mig genom klass 7A på Vidhögeskolan, Veddige, utanför Varberg. Där stötte jag snart på två skrämmande typer som gick i åttonde klass respektive nionde klass och som en dag kom fram till mig och blängde på mig – jag blev skitskraj och tänkte att de skulle mucka gräl så jag gjorde mig beredd på att få stryk när de plötsligt frågade om jag gillade dödsmetall. Något konfunderad suckade jag lättande över att våldet tycktes utebli, vilket det absolut gjorde. Det var Daniel och Thomas som kom fram till mig den dagen och frågade mig om jag gillade dödsmetall.

I ärlighetens namn hade jag aldrig hört dödsmetall förrän jag var tretton år och jag glömmer aldrig det första kassettbandet jag fick som var med Entombed – Left Hand Path och Paradise Lost – Lost Paradise. Jag var naturligtvis trogen följare av MTV’s rock- och metalprogram Headbanger’s Ball och hade vuxit upp med storebrorsans musik. Han lyssnade på ett brett register av hårdrock och metal allt från Black Sabbath till Venom och jag röjde runt i hans vinyl- och kassettbandssamling och lärde mig spela elgitarr på egen hand när jag gick i femte klass, möjligtvis sjätte – jag minns i ärlighetens namn inte exakt när jag började med elgitarr. Jag hade spelat akustisk gitarr sedan fjärde klass och fortsatte med det även efter jag började spela elgitarr. Jag fick en Fender-kopia och en 30 Watts Marshallförstärkare att leka med men alldra först fick jag ta över brorsans gamla gitarr. Har ingen aning om vilket märke det var men jag vet att den hade varit metallic blå med en röd rand längs kanterna och att den var spetsig åt båda hållen men att han sågade till gitarrkroppen så att den blev snyggare och svartlackerade den. Tyvärr har jag inget foto på den men den var inte helt olik en BC Rich-gitarr och den såg cool ut. Men av någon orsak skaffade vi mig en ny gitarr och jag har för mig att det berodde på stallet, jag ville ha svajstall på min gitarr och så var den väldigt sliten också men det var en början på något jag inte hade en aning om vad det skulle leda till. På tal om BC-Rich gitarrer hade jag sedermera två stycken som jag fick av mitt skivbolag men var dum nog i huvudet att sälja dem båda; den sista var 2003 bara för att köpa hasch! Snacka om irriterande nu i efterhand när man önskade att man hade dem kvar. Jag hade en svart Ironbird och en svart Warlock. (Se nedan för hur de ser ut)

 

B.C. Rich Walrock

 

 

B.C. Rich Ironbird     B.C. Rich Ironbird

 

 

Ah! Att skriva om det här väcker onekligen många minnen. Jag älskade min B.C.Rich-gitarrer. Tyvärr stal mitt missbruk även dem från mig som med allt annat. Naturligtvis är jag sälv ansvarig för det men det var inte något jag verkligen ville göra – att sälja dem. Hur som helst, grabbarna stod framför mig och tiggde om svar och jag kände mig stressad men klämde väl urt mig att jag gillade Metallica och Venom eller nåt sånt. De frågade mig om jag spelade gitarr och jag svarade att jag hade gitarr oc spelade hela tiden. De undrade om jag var intresserad av att testlira med dem för de behövde en gitarrist till och de hade spanat in mig som target för jobbet, haha. Hur som helst ledde detta till att jag släpade mina saker till vad som skulle komma att bli mitt mest schyssta tillhåll de närmsta kommande åren men det visste jag inte då. Det var alltså till Veddiges fritidsgård som jag letade mig fram till. “Upp en våning”, sa de när jag frågade där inne och sa att jag skulle träffa Thomas och Daniel. Jag var nog bra svettig i arslet den dagen men hur som helst så blev det så att jag blev en del av gänget som då bestod av Gust, Thomas och Daniel och så då mig själv. Gust blev tvingad av Thomas att spela bas (lite skämtsamt tvingad men han fick inget val. Han skulle spela bas) men Niklas a.k.a Gust tyckte det var svinsvårt med koordinationen och han tappade intresset tyvärr så han slutade i bandet och alla undrade vad som skulle ske då för vi hade ändå kört nåt halvår och gigat två gånger med den uppsättningen inuti Vidhögeskolans aula-lokal vid de terminsobligatoriska uppträdandena som vår musiklärare Thomas Brixmar ordnade.

 

Ett Ungt Eucharist - (Tobias, Daniel, Markus och Thomas)

Ett Ungt Eucharist. Någonstans mellan ’91 och ’92 – (Tobias, Daniel, Markus och Thomas)

De tidiga åren

Jag vill minnas att vi lade ner men att jag snackade med Daniel om han inte ville ta upp det och jag sa att jag skulle testa att ge mig på sången samtidigt som jag spelade gitarr. Vi gjorde så och repade tills vi hade två och en halv låt färdiga. Låtarna hette Greeting Immortality och March of Insurrection samt den halvgjorda Into the Cosmic Sphere. Vid detta laget hade Thomas fått reda på att vi lirade ihop igen för han visste inget och han frågade om han kunde haka på vårt nya projekt. Det fungerade bra att sjunga och spela samtidigt men det var hyfsat svårt. Men jag gav mig inte och tyckte det var grymt. Det blev en livsstil tveklöst! Man åt och sket metal och levde och slet metal med hälsan. Det bara vara så. Hela ens personlighet gick in i den här nya världen eftersom det blev ett sätt att kanalisera sina tonårsaggressioner och missriktade hat- och desperationskänslor som spökade inuti mig i tidiga tonåren.

För mig var bandet det viktigaste i mitt liv. Det blev mitt liv och Daniel kom att bli den vän jag varit närmast med någonsin och känner än idag samma förtroende och broderliga kärlek gentemot honom. Vi var ett väl fungerande team och gick väldgt bra ihop. Det fungerade inte lika bra med Thomas. Han var oerhört bossig och skulle bestämma allting. Han mer eller mindre piskade Daniel blodig genom att tvinga honom till att lära sig att spela snabbare och snabbare dubbelkaggar och snabba fill-ins o.dy. Daniel var besvärad av det för han tränade som ett svin hemma i sin egen trumstuga som han hade hemma på tomten i Derome nån mil från Veddige. Han var otroligt duktig och jag märkte snabbt hans begåvning men förstod inte riktigt vilken potential han besatt och vilken kapacitet han var förmögen till när det kom till att prestera. Han spalde väldigt mycket tennis vid det här laget också. Hans far piskade honom till att spela tennis som en tok och Thomas piskade honom till att spela snabbare dubbelkaggar. Det var Daniels liv under ett par år men jag skall inte gå in på hans privatliv utan hålla mig till mitt eget. Hursomhelst så har jag alltid avgudat Daniel som vän och kompanjon. Har sett upp till honom ända sedan vi träffades. Han var (och är) en mycket trofast och pålitlig människa som aldrig sviker! Hellre lider han själv. Han var min gud och bästa vän. Vi blev skittajta tillsammans.

När Thomas joinade oss igen så gjorde vi klart Into the Cosmic Sphere och gjorde även låtarna My Bleeding Tears och Floating My Way Through Infinity (sedermera Floating) och hade nog börjat på A Velvet Creation vid det laget vi beslöt oss för att söka upp en studio och spela in en demokassett. Alla metalband gjorde detta och så spred man dem själv genom att vara en eldsjäl och där var Thomas eldsjälen.Också Daniel. De två brevväxlade sammanlagt med många andra musiker och s.k. Fanzines eller ‘Zines vilket var den svarta undergroundvärldens metal-journalisternas verk. De spenderade all sin fritid åt att skriva och skriva intervjuer med andra mer eller mindre kända band inom underground världen som i början av ’90-talet var väldigt omfattande i Sverige. Daniel hade mest kontakt med Killarna i Dissection och At The Gates. Daniels äldre broder, Adrian Erlandsson, spelade med At The Gates (och gör än idag) men de repade i Göteborg till skillnad från oss. Nåväl, det började med att vi spelade in ljudupptagningar på kassettband som vi sedan skickade till Dissection och At The Gates och andra band som jag inte minns vilka de var. Vi hade fått kontakt med Jon, John-John, Ole och Peter i Dissection när vi delade ett gig med dem i Falkenberg någon gång omkring ’91. Så det följde sig att grabbarna i Dissection skickade oss replokalskassetter också och vi fick även kassetter från bl a At The Gates men det var mest de två banden som vi mer regelbundet tapetradade med och höll oss uppdaterade med vad som komma skulle från de två ikoniska banden.

Nåt år före den här tidpunkten, om vi backar tills när jag och Daniel återförenades första gången och gjorde “Greeting” och “March” så hade jag börjat experimentera med att spela olika stämmor samtidigt på gitarrerna. Vi hade ju inte en andra gitarrist just då så vi kunde inte realisera det som jag satt och skrev hemma. Där spelade jag in en stämma på kassett och spelade upp den och spelade simultant en andrastämma upptill den inspelade stämmanStämmor kom vi att kalla dem till sklilnad från enstämmiga s.k. riff eller licks. Vid den tidpunkten hade vi inte ännu kontakt med Dissection och vi hade inte hört mycket från At The Gates för de hade inte ens spelat in Gardens of Grief ännu. Så när Thomas kom med igen så började jag implementera de stämmor jag hade spelat in hemma. De tillverkade jag inspirerad av klassisk musik där det är mycket vanligt förekommande om inte nästan regelbundet förekommande med just två eller fler stämmor från framförallt stråkinstrumenten. Så det var från klassisk musik som jag fick den idén och i ärlighetens namn hade jag inte hört ett enda band inom dödsmetall världen som spelade med stämmor för ingen hade gjort det. När vi spelade första giget med Dissection så representerade de sin första demo The Grief Prophecy och ni som känner till den demon vet att där inte förekom några stämmor och Jon hade en mycket, mycket mörk röst till skillnad från hur soundet kom att låta vid tiden för The Somberlain. Vi fick veta att Alf Svensson i ATG hade börjat experimenterat med stämmor också men de hade fortfarande inte släppt Gardens of GriefAllt jag säger här är att vi var väldigt tidiga med att implementera det sedermera exploderande soundet som kom att kallas för The Gothenburg Sound men som ännu inte “fanns” förutom i bl.a. vår replokal och säkert en del andras. Musik utvecklas och exploateras precis som vilken annan vara och syssla som helst så det var väl helt enkelt ett slags evolutionärt steg som stod i begrepp att ske vid denna tidpunkt. Att jag hade börjat experimentera med stämmor så tidigt – före jag själv hört det i dödsmetall själv – kunde lika gärna varit en annan sanning. Vi kom heller inte från Göteborg så det blev aldrig känt i några vidare kretsar i under världen om vad vi sysslade med tills vår obetitlade Demo 1 släpptes 1992. Resten är väl en relativt känd historia. Det som var lite trist var att vi hade stått och gjort hela låtar som byggde på bara stämmor i replokalen ett bra tag före de stora numera klassiska albumen The Somberlain av Dissection och The Red In The SKy Is Ours av At The Gates släpptes. Vi hade helt enkelt inte haft rådd eller möjlighet att släppa någon egen skiva då. Och så splittrades Eucharist för första gången ordentligt 1992.

“A Velvet Creation”

1993 fick vi kontakt med ett nybildat skkivbolag som ville släppa en fullängds skiva med Eucharist efter att ha hört demokassetten. Vid tiden då erbjudandet kom var vi inte längre ett band och jag sade nej till Thomas som var mycket upphetsad och villig till att spela in en skiva. Jag och Thomas kom helt enkelt inte överens och efter att vi varit i studio tillsammans och spelat in Demo 1 så bestämde jag mig för att aldrig mer ändtra en studio tillsammans med honom. Detta är historia nu och helt glömda sorger men då var jag seriös i min ilska och förbannelse. “ALDRIG!”, var mitt svar. Det hela slutade sedan med att vi skulle spela in ett album mot alla odds men jag tänkte inte vara med på annat än att läga sång och mina gitarrsolon samt det akustiska materialet på plattan. Så blev det också. Jag fick lära Thomas mina stämmor till alla låtarna över telefon, vilket jag än idag är förundrad över att vi lyckades med och att han memorerade allt. Vi brydde oss normalt sett bara om vår egen stämma – den som vi själva spelade – och den andres stämma var hans och inget man behövde hålla reda på. Däremot kunde man en del men inte andra. Så Thomas Einarsson gick alltså in i studio tillsammans Daniel och Tobias. Där lägger Thomas alla grundgitarrer. Detta hörs också tydligt på plattan i mina öron eftersom jag spelade med en helt annan stil, jag hade mer ett slags mjukare flyt i mitt spel medan Thomas spelstil var hård och kantig, som höres på AVC (A Velvet Creation)-albumet. Till råga på allt så lade han dessutom på en tredje och rent ut sagt disharmonisk stämma på titellåten A Velvet Creation som fick det att krypa under huden på mig när jag senare kom in till studion och hörde resultatet. Jag vet att jag kämpade förgäves med honom om att ta bort stämman som hade förstört den urpsrungliga, mycket mer harmoniska, dubbelstämman, men på något sätt vann han ronden och skiten hamnade på albumet och det är något som retar mig än idag. De som såg oss live på Bruket den 16 April 2016 fick höra orginalstämman som består av två stämmor. så som det “skall” låta, enligt mig. Där är jag tjurskallig så det förslår, hehe. Så enligt mig förstörde Thomas hela albumet med sin spelstill och den tredje stämman. Alting lät dött. Oinspirerat. Slött. Oengagerat och gav inte utrymme för någon uppfattning av kreativiteten som låg bakom skapandet av det albumet. De lät inte sådär i replokalen. Och till råga på det hela så hamnade vi ju i en okänd studio som var fullkomligt grön på dödsmetall och hade aldrig ens hört musikstilen förut. ALltså visste inte ljudteknikern hur det skulle låta och tyckte naturligtvis att allting lät för jävligt och något som han var tvungen att “rätta till” genom att försöka skruva bort den svaga själ som levde kvar i materialet som spelades in och blev AVC. Många har sina åsikter om ljudet på produktionen och jag håller fullkomligt med om att det låter fruktansvärt! Som om det vore inspelat i en konservburk! Det är historien om A velvet Creation.

Eucharst - A Velvet Creation

Eucharst – A Velvet Creation (1993)

Mellanåren

Efter AVC var det återigen skilda vägar som gällde för oss. Snart tog jag och Daniel upp kontakten och fortsatte göra musik igen och denna gången bodde vi båda i Varberg och hade en annan replokal och året var 1994. Vi gjorde två låtar till en samlingsplatta som utgavs samma snubbe som gav ut AVC men nu kallade sitt bolag för W.A.R. Music och som satte ihop en platta som jag tror heter W.A.R. Dance men jag är definitivt inte säker – jag äger den alltså inte själv, såsom många andra utgåvor. Den innehöll de två låtar jag och Daniel gjorde tillsammans med Matti Almseius och som heter Wounded And Alone och The Predictable End. Men före detta, strax efter demon faktiskt, så släpptes ett annat samlingsalbum av ett dotterbolag till Peaceville med titeln Deaf Metal Compilation och som innehöll en låt som heter The View som vi gjorde omkring ’91-’92 och som även utgavs ’92 så den föregick faktiskt AVC. Daniel gjorde lite arbeten med andra band här och där och medverkade på ett försvarligt antal releaser. Men efter 1994 kom vi ihop oss och i mitt fall drog drogerna och alkoholen iväg med mitt liv och det var en stor snöstorm även när jag och Daniel återförendes på Nyårsafton 1996-1997. Påtänd som ett höghus var jag när vi beslöt oss för att göra ett nytt album. Den här gången skulle och ville vi göra allting själva. Under en period av mentala stormar, i en konstant dimma, och en tid med psykiska kollapser och mentala barriärer som behövde övervinnas och allt tänkbart destruktivt skitliv i ett vildsint tablett- och sprutmissbruk i kombination med ett lika häftigt alkoholmissbruk, så föddes “Mirrorworlds”. Skapad med min B.C. Rich Ironbird ;) Daniel klinkade sig fram på akustisk gitarr för att få ur sig sina riff och stämmor och sjöng och förklarade dem för mig medan jag själv tuggade på i ett närmast maniskt och ytterst depressivt leverne. Under en del av den här perioden då Mirrorworlds skapades så fastnade jag i ett helvete där samma toner kom varenda gång jag rörde gitarren. Jag kom inte vidare. Det var som att stå och slå skallen i en vägg och försöka knäcka väggen medan skallen spricker mer och mer och det här var ett av de mest psykedeliska attack jag någonsin upplevt av allt skit man genomlevt. Det psykade skiten ur mig fullkomigt. sög musten ur mig, vattnade ur mig och fick mig att bli trådsmal och så enkelspårig en människa kan bli, tror jag, för allt jag hörde och såg var samma förbannade djävulska toner, om och om igen, och de ville inte försvinna. Kreativiteten hade blivit våldtagen av ett demoniskt mönster som stod på repeat inuti hjärnan på mig. Och de var hemska toner. Skiten skrämde mig och gav mig mardrömmar i både vaket och sovande tillstånd men jag sov väldigt lite på den tiden och hade mer perioder där jag slumrade på piller och öl för att inte dö och sedan på amfetaminet igen och så höll det på. Jag skriver mer om mitt missbruksliv på ett annat ställe här på bloggen. Kolla menyn. Hur som helst kände jag att jag att det fanns ingen annan utväg än att spela in dessa demoniska toner på albumet, ty de plågade mig vid det här laget så enormt att jag inte kunde spela de låtar vi skulle spela in. Ur denna djävulska demonsymfoni föddes stycket “In Nakedness”. Hatat av många och älskat av andra. För mig var det enda utvägen. Det var som om jag hade fastnat i en labyrint som utgjordes av bara dessa toner och enda sättet att bli fri från det var att spela in tonerna på skivan. Det var alltså ett slags tvångshandling jag såg som enda lösning. Med facit i hand hade jag väl hamnat i något slag av amfetaminpsykos. Stycket på plattan gör ingen rättvisa för vad jag upplevde!! Tonerna var mörka och enorma och hemska som de svartaste mardrömmars innehåll kan vara. De var dunkla, enorma i storlek, pampiga som berg och hade krafter som mytologiska gudar och hjätar bara har; de var levande för mig, inuti mig. Inget kan beskriva vilket helvete det var just där och då. Jag minns inte hur länge det varade men det handlade minst om en tre veckors tid.

 

Eucharist

Eucharist_1994 – (Matti, Markus, Daniel, Tobias)

“Mirrorworlds”

Angående Mirrorworlds så gick vi in i samma studio med samma tekniker som hade hanterat AVC. Vad tänkte vi på?? Fråga inte mig. Studion låg fysiskt nära till hands och vi trodde oss veta mer om ljudbiten denna gång och vi tänkte inte bli överkörda och daltade med och dessutom skulle vi ju spela allt själva så inga konflikter kunde uppstå. När jag väl skulle lägga basen envisades ljudteknikern om att jag inte lyckades särskilt väl för jag spelade inte rent och det kan hända att det var så. Så han föreslog att vi kulle hyra in ett proffs som snabbt kunde göra jobbet så vi ringde Martin Karlsson från (Livin’Parazite, (Varberg), och han gjorde ett fantastiskt jobb. I och för sig så spelade han in ett riff i taget eller ett parti i taget så hann fattade inte låtstrukturerna men han lyckades ändå lägga basen men det skulle vara med mina riff, haha. Nåväl. Vi fick den gången vad vi ville! Många anser att produktionen även på Mirrorworlds är kass men vi var så inne på Black Sabbath, Judas Priest och Mercyful Fate vid det här laget så vi ville liksom filtrera vår metal genom ett soft åttiotals-filter, typ, och det blev bra, enligt oss. Vi är båda nöjda med Mirrorworlds. Rösten satt, riffen flöt på bara jag hade fått ur mig vansinnestonerna. solona fanns till större delen inte vid laget vi gick in i studion utan jag skapade dem på plats rent intuitivt och fruktansvärt påverkad! Solot på Demons” spelade jag precis efter att ha svept en kvarting brännvin, givetvis med mängder av amfetamin i blodet och piller för att hålla sig på jorden; så när det var läge att spela in så var jag så borta i skallen att jag låg ner på golvet med gitarren inuti kontrollrummet tillsammans med Daniel och Fredrik Larnemo (producent och ljudtekniker) och drog i svajarmen och jag visste inte när de spelade in och inte; visste inte vilken tagning de körde bandet på och inte. De bara skrattade åt mig och jag hade nog också skrattat om jag inte varit så förvriden att jag for fram som en daggmask på golvet i studion. Det var ett solo, det. De övriga kom till ur liknande situationer. Vissa repade jag in och satte med tagning, anågot hade jag gjort sedan tidigare och de flesta lades helt random fram genom att jamma till låtarna. Allt vi hade gjort var att lämna plats för solo i låtarna före vi spelade in dem. Det var en kaotisk tid och tillvaro, vill jag lova. Fantastiskt att det albumet blev gjort nu när man tänker på det såhär i efterhand. Förstår inte hur man var kapabel till att spela och överhuvudtaget vistas i en social tillvaro. Nåväl, så social var den väl inte. Man höll sig inuti sin skyddade sfär. Sedan kom de två mini-turnéerna och de var vildare än det mesta i västern :p

 

Mini-turnéerna och slutet för ’90-talets Eucharist

Vi blev inbjudna till att köra med på en mini-turné med Arch Enemy (Black Earth hade nyligen släppts) från vilket bandet Gardenian hade hoppat av och därmed lämnade rum åt oss. Det var tre spelningar i Holland och en i Belgien. Vidare hade vi med oss Henrik Meijner (ex-Chromlech) på gitarr samt Martin Karlsson (Livin’ Parazite) på bas. Japp, samma snubbe som lirade in bas på Mirrorworlds. Städerna var i tur och ordning Zel Am Seehengelo, Rotterdam (Holland) och Sittard (Belgien). Sammanfattningsvis så gick det åt helvete första kvällen i Amsterdam-förorten Zel Am See. Vi fick inte soundchecka utan alla fick gå upp och spela på det som stod på scen oavsett ljud! Det var overkligt och sjukt jobbigt. Ljudet var naturligtvis så torrt och sjukt uselt att det inte gick att spela metal på det. Jag lovar att enbart Venom hade lyckats i den situationen, alltså!s Wez från Wrong Again Records var vår personliga chaufför och han försökte muta AE’s ljudtekniner till att mixa vårt ljud men icke! Han sa tvärt nej, haha. Vi var chanslösa – som döda insjöfiskar som dumpats i havet eller nåt. Skitkväll rent utav men AE gjorde succé den kvällen liksom alla andra kvällar då de inte led av “Markus-faktorn”. Med det menar jag att de var professionella men faktiskt lite trista för de gick och sov  några timmar före sin gigtid och brydde sig aldrig om att komma till våra gig förutom första kvällen, natuuurligtvis. Jag förstår att de hellre sov än återupplevde vad de fick se och höra. Och det underlättade inte att vi inte hade släppt Mirrorworlds än men hade repat in typ fem låtar från dem plattan i vr repertoire så ingen hade garanterat inte hört hälften av låtarna och så förväntades det ju att Gardenian skulle komma och vissa klubbar hade inte hunnit trycka nya affischer så ingen visste attvi skulle komma, typ. Det var vårt första riktiga gig utomlands och som inte var i Hallands län, typ,  så det var viktigt för oss. Men, som sagt, Markus-faktorn gjorde att det inte blev särskilt lättare för Eucharist, för jag började vår resa där Wez plockade upp oss i Varberg med att be honom stanna så jag kunde köpa ett flak folköl att ha under bilresan ner. Och jag drack dem också. Ingen var särskilt glad över det men sade inget. Jag tyckte det var fest – vi skulle ju ut i Europa och giga ju! Andra kvällen var det raka motsatsen till föregående dagen. Efter att ha fått en av klubbens Metropool’s anställda till att springa ett litet ärende åt mig, ett sånt där litet kokain-ärende ni vet, så mådde Markus genast betydligt bättre. Markus-faktorn blev mer pålitlig och betydligt svagare efter ett tiotal öl och ett par raka vita före scen. Den enda som inte var lycklig var den besvärade Wez som höll i pengarna åt oss och som frågade vad jag skulle med alla de pengarna till. Jag var ju tvungen att svara ärligt. Andra kvällen fick vi soundchecka hur länge vi ville. Vi var på plats omkring kl 14 vill jag minnas så vi hade gott om tid. Giget var grymt! Bästa av dem alla sammanlagda, de få gigs vi gjort. Alla gav hundratio procent den kvällen och publiken var vild och nåde den som kommit i närheten av mig då för jag var vild som en snorig, rytande tjur som nyss blivit spetsad med ett svärd. Svinkul var det. Den kvällen Kom Night In Gales backstage och presenterade sig och sa att de hade åkt från Tyskland för att se giget. Ingen av oss visste vilka de var då. Vi hade inte ens hört bandnamnet. Killarna blev seriöst skitsura och grinade hela kvällen med kaxig dödsmetallattityd. De kom uppenbarligen inte för att se Eucharist utan för att visa sig inför oss, tycktes det, haha. No offense meant!

Den kvällen sov Arch Enemy-killarna gott och missade showen som ju gick riktigt bra den kvällen. Det gjorde deras också. Brillliant som vanligt, tror jag. Jag var backstage. Jag och Johan Liiva hade i alla fall skitkul på den resan. Han var den ende som ville festa ordentligt. Den natten sov vi hos den där bönan som sprang ärendet åt mig tidigare samma kväll. Hon hette Sylvia och lånade ut sin lägenhet till tre dödsmetallband att sova i. Det låg folk på varenda kvadratsentimeter på det vardagsrumsgolvet och i hallen. Allt jag minns från den kvällen var när jag ramlade i hennes stora, grönskande jättefina blomsterarrangemang och jag minns fortfarande hur det skvätte växtsaft på mig och åt alla håll. Det var en rejäl smäll. Bara jag skrattade, som vanligt. Markus-faktorn var hyfsat hög men inte katastrofal… än. Dagen efter Hengelo var det dags för Rotterdam. Då hade ingen av oss lust att giga överhuvudtaget. Giget gick sådär. Alla var avslagna och trötta och alkoholen bet inte riktigt och det vita tog slut samma kväll och räckte inte till samma skjuts. Jag minns i alla fall hur publiken ropade “The View! The View!”  så uppenbarligen var där folk som kände till oss åtminstone. Men vi hade inte ens repat in The View så det blev det inget med heller och detta sa jag rakt ut i micken. Förstår ni ungefär var Markus-faktorn låg någonstans då? Mer oproffsigt uppförande får man leta hårt efter. Shit! Jag blir röd i ansiktet av skam bara jag tänker på det. Ändå berättar jag det här för jag har ju skrivit den “nakna sanningen” ovan. I Rotterdam fick jag faktiskt se våran 7″:are “Greeting Immortality” – som var illegalt pressad av Obscure Plasma Records (Italien) – för första gången. Numera äger jag faktiskt ett ex! Fjräde och sista kvällen var Klub Phoenix eller Fenix, minns inte exakt, i Belgien, men även det har diskuterats och har sagts ligga i Holland också, men jag säger Belgien för då låter det tuffare.Eh, den kvällen gick giget helt ok faktiskt och allting var rätt normalt. Låg Markus-faktor. På facebook har jag publicerat ett foto från den fjärde kvällen som är på alla oss som spelade tillsammans i en lång rad. Arch Enemy, Eucharist, Dew-Scented samt ett lokalt förband som lirade slayer-covers eller nåt sånt. Detta fick summera Hollandsturnén. Sedan var det bara en grisig Östtysklands-turné också i Mars ’98. Den var inte vacker på något sätt och det var efter den som Daniel valde att gå över till Arch Enemy och jag klandrar honom inte det minsta. Jag tycker han gjorde rätt än idag trots att Eucharist’s öde kunde sett annorlunda ut om andra vägar vandrats men så fungerar inte livet och därför spekulerar jag inte utan fokuserar istället på nuet och framtiden.

Östtysklandsturnéen är bara för vidrig för att beskrivas. Kanske på request ;)

 

2015 – Återföreningen

Så kom året 2015 och jag levde ett tillbakadraget liv i avskildhet och ensamhet men i en ordnad tillvaro utan alkoholmissbruk och med substitutionsbehandling (behandling med Metadon i 3 år och Subutex / Buprenorfin i 7 år hittills) som fortsätter än idag. Subutex har fungerat oerhört bra för mig. Tillsammans med ett par andra viktiga psykofarmaka preparat samt Dexamfetamin för ADHD. Detta skriver jag mer om på annat ställe här på bloggen. [ == REFERRERA TILL PAGE #? == ] Mitt liv har sedan ca 2009 berikats av oerhörda mängder av diverse litteratur. Jag har både läst och skrivt själv. Allt från misslyckade noveller till renodlad poesi på svenska och engelska. Det var vad mitt liv hade blivit till. Musiken hade jag lagt på hyllan sedan 1998!! En del av er som läser det här var knappt ens födda då. Nog sagt att det är lång tid som passerat och en period inom vilken jag hunnit med ett 10-årigt förhållande som bonusfar. Även om jag inte skryter med det pga mit misslyckande som missbrukare så är flickan i fråga fortfarande i mitt hjärta och jag undrar dagligen vad det blev av henne och hur hon har det. Livet är märkligt. Jag skulle göra mycket för att kunna vrida tillbaks tiden och göra mycket ogjort. Det är inte mycket jag lämnat bakom mig som jag är stolt över förutom de musikaliska verken. Det är väl allt :/ Nåväl det var Juni 2015 som jag och Daniel tog upp kontakten och beslöt oss för att genomföra ett reunion gig i Varberg den 16 April 2016 och om det skulle gå bra och kännas bra så skulle vi eventuellt fortsätta tillsammans än en gång och skaka liv i det gamla liket som legat i kistan i nästan två decennier! Dagen för giget kom och det visade sig att även om det var längesedan som vi spelade tillsammans så var vi åtminsone långt från bortglömda! Människor kom till lilla Varberg från avlägsna delar av världen såsom Irland, England, Italien, Kroatien, Japan, USA, Ryssland och Australien. Men värt att nämnas är sannerligen de eldsjälar som tog sig ned till Varberg från vårt avlånga lands övre Norra regioner. Det är ett par hundra mil enkel resa. Samma ödmjuka tacksamhet går till er som kom söderifrån också. Jag vill passa på att tacka alla er som ramlat in på Svartabloggen.Com och som till giget på Bruket den 16 April 2016 bara för att se Eucharist! Vi var alla i bandet oerhört rörda över det faktumet att såpass många kom för år skull. Naturligtvis kom folk för att se de andra grymma akterna under den kvällen också men vårat tack går självklart till er som kom för vår skull. Det var en stor ära att få signa era prylar som ni kom ned med som bl a Demo 1. Samtidigt vill jag tacka alla er underbara medmusiker som spelade på Bruket-giget vilka är medlemmarna i förljande band: The Ancients Rebirth, Ablaze My Sorrow, Cromlech, Eternal Lies, Fatal Embrace, Livin’ Parazite och Revengia. Ni var alla svingrymma! Tack för en grym kväll!

Eucharist 2016 (Live line-up)

Eucharist 2016 (Live line-up – Tobias, Daniel, Matti, Markus)

 

 

Eucharist – Nytt Album

Hur vart det då med giget och känslan efteråt? Det var naturligtvis en respons över förväntan och jag och Daniel tog tag i saken och började tillverka nytt material för ett tredje fullängdsalbum. Även denna gångn kändes det naturligt att vi två själva skapar materialet. Vi har på skilda håll snickrat ihop 13 nya låtar till det kommande albumet som skall heta – eller, nä förresten, hehe. Tids nog kommer den saken fram också. Vad jag kan säga om det nya materialet är att Eucharist har snarare än att åldrats och “mognat” med åren så har vi snarare föryngrat oss på något märkligt sätt. Vi har mer energi i låtarna, högre tempo. Det här materialet är tyngre, vackrare, mer harmoniskt och betydligt råare är tidigare material. Jag avskyr att kategorisera och har alltid avskytt att sätta det man gör i en kategori vare sig det gäller skrivande eller musikskapande och säger om mig själv att jag spelar metal eller dödsmetall, rakt av. Inget Melodiös Death Metal och sånt genreskit men jag måste ändå nu – för att få er att förstå åt vilket håll det lutar åt den här gången – använda kategorier. Kort och gott kan man säga att vi har tagit ett ganska stort kliv mot ett slags Black Metal. Både textmässigt och musikaliskt går det åt det hållet. Vissa gamla fans kommer med all säkerhet att avsky vårt nya material medan andra som kanske inte har tilltalats av vårt tidigare matieral gillar grejerna. Det vet vi inte ännu. Men på något sätt känns och låter det ändå som Eucharist.Vi letar i den stund jag skriver det här (Maj 2017) efter ett labelhome. Vi vet vad vi har på G men inget som är säkert eller klart på något som helst sätt. Vissa är intressantre än andra o.s.v. men i slutändan får vi se vilka som vill ha med oss att göra och hur deras erbjudande ser ut för oss. Det är de två faktorerna som avgör var vi hamnar någonstans. Men följ mig här på bloggen så kommer ni få veta så fort det kommer några nyheter gällande Eucharist’s framtid!

Daniel och Markus (2016)Daniel och Markus (2016)

 

Tack för att du har läst hela vägen ner till denna nästan allra sista raden! :) \m/

Simma lugnt…

Markus / Ferus