(Texten är tagen från min gamla blogg: detondasblommor.se)

I början…

NÄR JAG VAR FJORTON ÅR BÖRJADE JAG SNIFFA BENSIN ofta, flera gånger i veckan låg jag instängd i mitt rum med hörlurar med musik i och med näsan ned i trasan i flera timmar. Jag började bli väldigt aggressiv rent allmänt men jag fattade ju inte riktigt ännu att det berodde på trasan. Skolan började ta mig till psykiatriker som gav mig skitpiller som inte gjorde nån skillnad. Jag skrek och gormade om att jag var tvungen att ha nåt som fungerade direkt, så fort som bara möjligt. Om jag bara hade vetat vad det var jag gapade efter! Men nej…

Jag hade ingen aning om på den tiden vad bensodiazepiner var för nåt men jag lärde mig snabbt. En korkad läkare skrev ut ett paket Temesta (lorazepam – en stark bensodiazepin – då i klass med Rohypnol. Nu finns den inte längre) och jag hade med mig i skolan och blev påtänd och började leva jävel därinne och sjöng med rektorn, låste in syokonsulenten och andra oskyldiga och det slutade med en magpumpning och en natt på psyk. Sedan fick jag inte ha sådana piller längre :D

Haschet kom in ganska snart och runt 16-årsåldern började jag dricka öl så gott som dagligen. När jag var omkring 18 år kom amfetaminet in och jag började dricka det, sedan sniffa det och det höll på ett tag men polare försvann och jag blev mer ensam och tog oftare amfetamin. Efter ett besök i fängelset p.g.a. en olycklig smocka som träffade en god väns näsa när jag var så full att jag inte kunde se. Jag var nästan blind.

Hursomhelst så började jag att injicera amfetaminet (faktiskt samma dag som jag muckade). Jag minns att jag klantade mig ordentligt i början och punkterade ofta venerna och råkade trycka ut en del utanför venen istället för inuti och det gör dels rätt ont och det blir präktiga blåmärke över hela armen. Jag fortsatte knarka och dricka ett par år innan jag lade ned tjacket. Krökat fortsatte dock hela tiden. Vart jag än skulle hade jag påsen med mig där mina öl låg. Jag började med antabus nån gång; för att få behålla körkortet var jag tvungen att lämna tre godkända provresultat utspridda över ett år och det innebar att jag inte kunde dricka om jag skulle behålla lappen.

Det var vansinnigt jobbigt och jag började med piller för att klara natten och slippa ligga vaken och sedan ha mardrömmar när man väl somnat. Under den tiden testade jag rätt mycket olika preparat för jag var tvungen att ha något – jag höll på att gå under p.g.a. att jag inte fick dricka.

Olyckan och Morfinet

SOMMAREN 2003 FÖLL JAG I FYLLAN och villan ned för en balkong när räcket brast. Det var tredje våning och asfalt nedanför så det var ett lurigt fall men jag hade så mycket tur man kan ha, för p.g.a. alkoholen så var jag, enligt läkarna, mjuk i kroppen och sen nog i reaktionerna för att spänna mig, vilket kunnat leda till att benen skjuter upp hela bäckenbenet upp i bröstkorgen. Det behövs knappast förklaras att det hade varit ganska kört för min del då;

men jag landade upprätt och på fötterna medan knäna alltså vek sig p.g.a. alkoholen, så att jag satte mig ned och det hela resulterade i att jag krossade båda fötterna och fick en lindrigare bäckenfraktur men den kändes ändå; tänk bara på hur det känns att slå i svanskotan :P Hursomhelst så blev detta början på ett flerårigt och tungt missbruk av morfinpreparat som Tradolan, Kodein och Oxycontin (som kom att bli det preparat jag fastnade på och lyckades få tag på stora mängder då jag hade ett intyg där en lite finare och mer respektabel läkare rekommenderade preparatet som lämpligt för min smärta. Det räckte att visa det för att de flesta läkare skulle tystna och skriva ut, oftast, utan gnäll.

Men som missbrukare har man alltid ett underskott av sina droger för att det skall räcka till att underhålla ett stadigvarande missbruk utan uppehåll (för uppehåll vill man inte ha, särskilt inte från morfinpreparat, eftersom det innebär djävulskt plågsamma abstinenssmärtor) och ju längre och mer man tar desto mer tolererar och kräver kroppen för att man skall uppnå den sökta effekten. Jag hade aldrig mer än att det räckte några veckor och sen fick jag vara utan några veckor och så höll det på under åren. Men minns att jag samtidigt led av kronisk smärta i fötterna och på fötterna står man och det kunde vara helvetiskt ibland, men man vande sig trots att kroppen blev oerhört plågad av både abstinens och smärta vilket gjorde att när jag fick tag på nästa omgång morfin så var effekten extra stark p.g.a. att man samtidigt blev väldigt smärtlindrad. Värken gick inte att helt medicinera bort men det var tillräckligt för att göra beroendet så mycket svårare att bryta eftersom jag inte bara lindrade min abstinens utan också lindrade värken vilket var det ursprungliga syftet.

Det var inte frågan om att ta några extra piller för att dämpa en för tillfället tyngre smärta; det handlade om att på ett visst klockslag varje kväll, istället för att ta en tablett morgon och en kväll, ta den tiodubbla dosen. Jag skriver inte det här som nåt slags skryt, för det är detta som förlusten av min familj bottnar i, utan för att förklara att det inte var något bagatellartat extraintag utan rent missbruk. Hade jag inte haft min familj under den tiden så hade jag injicerat tabletterna istället, men nån slags gräns fanns tydligen.

Opiatmissbruket är så förknippat med förlusten av familjen att varenda gång jag får känningar efter morfinet så kommer ett fysiskt kväljande illamående över mig samtidigt eftersom det förstört så mycket. Jag kommer plågas av det så länge jag lever.

Hjälpen och förlusten

2007 kom jag in på ett kombinerat smärta/abstinens-program och fick för båda besvären Metadon. Alla andra preparat förutom icke-narkotiska sattes ut i samband med att jag började på programmet och det är hårda kontroller. Jag går än idag på samma program och lämnar prover regelbundet.

Den här behandlingen har räddat mig från ett liv i total misär men jag förlorade ändå min familj – det enda som har haft betydelse för mig och som var orsaken till att jag slutade droga och började på programmet. Trots att jag lade om mitt liv helt och kämpade mer än jag kan beskriva, så blev jag dumpad efter två år som ren, nykter och skötsam men uppenbarligen inte för någon mening. Idag vet jag inte vad som håller mig från att börja dricka för det är det enda min hjärna fokuserar på nu – vin och saknaden efter mina flickor. De är de finaste människor jag någonsin träffat och jag älskar dem båda fortfarande; starkare idag än någonsin och saknaden efter de båda är det svåraste och vill inte lämna mig trots att det är så meningslöst att älska när ingen svarar för kärleken. Men det är en annan historia.

Simma lugnt!