Den yttre och inre naturen har sina likheter

 

REGNET HÄNGER TUNGT I LUFTEN UTE SÅVÄL SOM INUTI MIG. Att se ut genom fönstret idag känns lite som jag föreställer mig att det skulle se ut om jag stirrade rakt in i min egen själ vid vissa tillfällen. Att där är regnigt och dimman ligger lågt i de deprimerade dalarna som gömmer sig mellan de höga, svarta och spetsiga berg som står som monument från triumfer och fall från svunna tider. Sällan var det segrar jag såg om jag stirrade in i mig själv; snarare stora nederlag med kraftiga förluster där bara minnena – mina egna tankar – lägger det förflutna i fokus så att jag tydligt kan se det som är bortaför evigt men som lyses upp av ett skarpt sken från vad som en gång var min dagliga tillvaros vidriga innehåll. Jag är glad idag att det är distans tilll det förflutna men dagar som dessa – som idag – så ramlar skiten över mig igen som om någon tippade ett lass med avföring över mig och jag känner hur så mycket är oförändrat trots att så oerhört mycket har skett sedan den tiden, den tillvaron och det mentala tillstånd jag då befann mig i.

Jag minns hur jag brukade vakna upp på morgonen och innan jag ens hinner slå upp ögonlocken så slås jag av en häftig känsla av motvilja och rädsla och en otroligt stark känsla av att inte vilja vakna utan önskar mig tillbaks in i sömnens skyddande sfär. Att sova utan att vara medveten om att man drömmer måste vara det samma som att vara tillfälligt död; alltså man vet ju inte om att man är död förrän man vaknar ur den och inser att man lever igen. Därmed är man ju aldrig medveten av döden annat än när man är nära den på ett eller annat sätt. Vad är skillnaden egentligen? Är det bara en fråga om definition av vad som är vad? Jag vet inte. Men jag kan inte se någon större skillnad på att ligga totalt bortkopplad från allting i hela världen utan att känna någonting och utan att vara medveten om någonting och på att ligga paralyserad av död efter ett plötsligt slut såsom en bilkrasch eller efter år av kontinuerlig, förnedrande degradering av det fysiska medan sinnena lever som fångar inuti skallen likt andrar instängda i flaskor utan möjlighet att komma ut. Jo andarna har fördelen att ha evigt liv och chansen till att någon skall ta bort korken eller att flaskan skall falla och gå i tusentals glasbitar så den kan fly frisk och kry som en yngling medan en människa ruttnar bort sakta men säkert av ålderdom genom mer eller mindre jämn degradering i ett liv av vad som bara kan kallas dekadent, för vad annat är det att vara instängd i en människokropp och vilja ut ur den? Nu låter jag säkert väldigt negativ och det kan jag acceptera som faktum för det jag skriver om är depressivt och nedslående. Men inte desto mindre sant för det, bara för att jag väljer att bejaka de tankarna istället för att förtränga dem eller slå undan dem när de kommer dagar som denna.

Jag har levt länge nog nu för att inte tala om att jag har  genomlevt mycket nog för att ha lärt mig att jag skall uppskatta den tillvaro jag lever i och har också lärt mig att det finns ingen annan som kan påverka den i större utsträckning annat än jag själv om jag inte är mottaglig för förändringar eller kan se fel och brister i min dagliga tillvaro. De dagar då jag vaknade upp och ville somna om för att fly från livet självt var många; var otroligt många; tusentals om man räknar dagarna. Så många år av mörk och genomsvart depression och ett liv präglat av dekadensens sätt att nobelt kalla vad man upplever som ett vansinneshelvete för något mindre slagkraftigt och med en innebörd av tyngre ilska; sådan ilska som har varat i så många år att den inte längre ter sig hetsig såsom ilska gör till naturen utan istället har tvingats till att yttra sig på ett lugnare vis därför att den inte längre riktas mot något särskilt utan mot livet självt. Och försök hitta den måltavlan! En ilska som inte är kanaliserad och riktar sig mot ett särskilt mål koncentrerad som en laserstråle som med effektivitet pekar med dess destruktiva kraft på sitt offer utan istället riktas åt alla håll och kanter därför att man inte vet varthän man skall rikta den längre då man bara är arg men inte längre har någon anledning till att vara det så att man sprider sin depressiva dynga åt så många håll och så långt i varje riktning att den bara tappar kraften och faller ned som regn igen och till ingen som helst nytta. Dynga var en allegori, som ni såklart förstår, men dynga som faller till marken hade åtminstone gjort ett slags nytta. Icke så med missriktad och aggressiv, depressiv ilska. Ty sådana lägger sig över en som en extra hud som passar perfekt på din kropp och du märker inte någon skilnad av att du fått ett extra lager hud, så att säga. Men den finns där. Hela tiden. Med dig. Hos dig. 

Jag funderar inte längre särskilt ofta på hur mitt liv skulle varit idag om det eller det hade hänt istället för det där som ledde hit. Det är meningslöst att göra det för det ger ingenting tillbaks. Jag gör det idag och nu här medans jag skriver men när jag har skrivit av mig så har jag lagt det åt sidan för det tjänar inget syfte längre att gå omkring och undra över hur livet skulle sett ut om man drog i några variabler här och där i det förflutna. Livet är vad det är och vi får ett liv tilldelat oss med olika stora chanser till glädje och njutning och det är bara bullshit att vi alla har fått samma förutsättningar i livet och sedan spelar det bara roll hur man förvaltar det man blivit tilldelad. Det fungerar inte så! Livet är ett helvete. Se er bara omkring. Människan har gjort livet för sig själva och andra omkring sig till ett pisshål. En gång i tiden fanns det en chans för oss alla att skapa oss ett drägligt liv men den tiden har försvunnit nu för väldigt många och vi ser krig, etnisk rensning, sjukdom, kemattacker, terrordåd, mord, våldtäkter, misshandel, missbruk, medmissbruk, depression, svek, lögner, avundsjuka och så vidare ad infinitum. Vår nästa chans till en nystart kommer först när vi lärt oss flytta på oss mellan olika planeter men även där man kan börja nya krig och skapa nya sjukdomar om vi inte ändrar på oss i grund och botten och jag ser inte hur det skulle kunna gå till. Visst, de här sakerna är inget nytt men det är påtagligt mycket av dem nu. Nej, nu har vi fötts av våra föräldrar in i en värld vi aldrig bad om att få komma till och det har skänkt oss många mindre helveten, plågor och maror men också stor njutning och glädje när vi ser saker som bryter mot dessa regler. När ett nytt liv kommer till världen brukar de flesta påverkas monumentalt och liksom skakas om i ens fundamentala arkitektur om man är nära det nyfödda undret; allt som vi är och består av ser att här är en chans att en framtidens hjälte har fötts. Men är vi inte hjältar allihop? Vi sliter på olika sätt oss fram genom livet, visst – med olika förutsättningar och tillgångar – men ändå så kämpar alla på ett eller annat sätt sig fram genom livets törnbuskar som river upp våra själar och lämnar djupa ärr i dem som aldrig försvinner men vi kämpar på ändå, eller hur?. Även den så brutalt utslagne – kanske framför allt just det utslagne – ty hans väg är snårigare än många andras av diverse anledningar, självförvållade eller ej.

Tror du eller någon därute som läser det här att en människa har sig själv att skylla för att han eller hon hamnade i ett missbruk och att det är där personen valt att leva och där man bäddat får man ligga? Om du har de tankarna så har du aldrig genomlevt mental smärta; aldrig förstått vad olycka är; vet inte vad det innebär att lida; har inte älskat någon utan att dina känslor blivit besvarade; inte upplevt vad det innebär att vara arbetslös och inte få något arbete; fattar inte hur det är att vara dömd innan du öppnat din mun; har inte förmåga till vad vi kallar empati. Jag menar varje ord och jag påstor inte att jag själv känner allt detta men man skall akta sig för att hävda att man tror sig veta bäst eller påpekar andras leverne och klagar på dem. Det är enkelt att sitta i en soffa bakom en TV och peka på skärmen och kommentera. Det gör vi alla nu och då. Vi hånskrattar åt andra människor som inte passar in i vår egen lilla sfärs perfekta mallar efter var som är rätt och riktigt. Eller kommenterar vi på något annat vis. Du gör det mest troligt också ibland.

Det finns mycket som är värt att tänka på och som man bör vara beredd på innan man agerar på ett visst sätt. Man är inte ensam och det skall man ha klart för sig. För det du gör påverkar andra i olika utsträckningar och om du kallar dig för vän – skulle du då inte ringa up din bekant och ge problemen som kanske uppstått en chans att få komma ut och diskuteras? Hur kan du annars kalla dig för vän? Hur kan du annars räkna med att din vän kommer agera för din skull när tiden kommer? Jag har skrivit mycket ovan som kräver förståelse från andra. Har vi den förståelse som krävs av oss för att vi skall vara en “god” vän? Är vi kanske en dålig vän? Det är värt några minuters funderingar på frågor som dessa efter att ha diskuterat lite om hur livet kan se ut och har varit för många fast på olika sätt och under andra förhållanden. Jag kommer skriva mycket i det här stuket för det är så här min hjärna jobbar emellanåt. Och det är jobbigt ibland så då är det skönt att skriva av sig så här. Det är en stor anledning till varför jag beslöt mig att öppna en blogg igen.

Sköt om dig och ta hand om din vän – och bry dig!

 

Simma lugnt!