Om Min Tid I Fängelse

(Denna text är hämtad från min gamla blogg detondasblommor.se)

Jag tänkte att jag skulle berätta lite för er om min fängelsevistelse. Det är väldigt längesedan nu men minnet är ändå tydligt för mycket skedde som gör att man minns. Nåväl…

Det började med valborgsmässoafton 1995 då jag och en hög med polare började festa tidigt och hårt. En av de som var med, låt oss kalla honom för NK, var en relativt ny bekantskap men började bli riktigt bra. För att korta av det hela och komma till saken så blev jag pissfull och det var vansinnig mycket folk i staden. Vid ett tillfälle ramlade jag omkull och allting var ett svart töcken så jag såg ingenting men en skugga kom emot mig och av nån anledning trodde jag att jag blev attackerad mot, att en känga var på väg mot min skalle, så jag reste mig hastigt upp (hur jag nu lyckades med det) och måttade ett kraftigt slag mot skuggan och kom iväg utan att tänka mer på det. Först nån halvtimme efteråt fick jag veta att det som jag slog emot var NK som, enligt sin historia, skulle hjälpa mig upp. Men jag hade alltså slagit till honom. Ordentligt. Jävligt taskigt för oss båda, va? Det visade sig att hans vänstra näsben hade pulveriserats och det högra hade gått av på två ställen. För första gången i hela mitt liv såg jag dagarna efter fick jag skåda en gipsad näsa! Det såg kul ut men var nog inte det.

Jag behöver inte nämna att vår vänskap nådde sitt slut. Jag var förtvivlad för jag visste inte vad jag hade gjort och jag var oerhört ledsen och ångerfull. Alla hatade mig nu. De frös ut mig i gymnasiet så ingen talade med mig. På nätterna kom folk och sprejade livliga dödshot med sprayflaskor på min yttervägg och hyresvärdens inglasade altan. Det var en fruktansvärt plågsam period för mig, trots att jag inte var offret här. Men föreställ er att ni vaknar och får veta att ni skadat en god vän så illa utan att ha en aning om det; hur skulle ni må då? Jag ringde honom och erbjöd att ersätta alla sjukhusräkningar och eventuella plåster-på-såren-pengar och bad honom att inte göra en polisanmälan. Det skulle ju bara vara strul – han var ju inte utsatt för hot eller något annat som han behövde skydda sig mot och han visste vem det var, visste att näsan skulle läka och inget kunde ändra på själva situationen. Men hans mor var chef för stadens socialförvaltning och hans far hade en hög position i kommunfullmäktige så hans föräldrar “tvingade” honom att göra en anmälan; en som jag tror han gärna gjorde utan tvång för han hatade mig. Men nu vände situationen igen för om han anmälde mig skulle jag inte klara mig från att bli bestraffad och ett hat började gnaga inuti mig.

Dagen för rättegång kom och han ljög om hela historien och min version var det ingen som köpte. Men åtalspunkten grov misshandel ändrades till det lindrigare misshandel. Trots det blev jag dömd till fängelse och att betala skadestånd. Jag blev chockad och det tunga i det hela är att jag nu visste att jag hade ett fängelsestraff framför mig att sitta av men eftersom ställena är fulla överallt så fick jag vänta i ett år tills kallelsen om att inställa sig kom; då hade mitt liv ändrat sig mycket och jag var definitivt ingen våldsverkare men mitt missbruk hade eskalerat; dock hade jag inte börjat injicera än utan körde tjacket i näsan, rökte hasch och drack folköl och mådde skit. Mina vänner sjönk till antalet och snart hade jag bara en vän kvar som inte svek mig under hela den här perioden och som skötte om min lägenhet medan jag satt inne. Det var en ung kvinna vars vänskap jag uppskattade starkt men som tyvärr skulle upphöra p.g.a. känslor, känslor och känslor. I slutet av sommaren 1996, ett år efter incidenten med NK, kommer kallelsen med posten…

Inställning. Av med alla kläderna (ja, alla!) och på med den nya klädnaden jag skulle komma att bära ett tag; gröna mjukbyxor, tjocktröja och t-tröja, blå jeansjacka och en svart sotarmössa (mössan och jackan var faktiskt så sköna att jag stal dem med hjälp av en av internerna som jobbade i tvätten och som dumpade en säck utanför området som jag plockade upp när jag blev hämtad. Man måste ju lämna tillbaks kläderna man har på sig när man hämtar sina egna för att åka hem). Sedan blev jag visad till min barack; bara de som hade långa straff och helst ekobrottslingar, fick celler i den stora betongbyggnaden och alla andra fick bo i baracker som var uppställda på området. Men när man väl var inne i dem så märkte man inte av att man var i en barack för det såg lika bra ut som i vilket hus som helst förutom att det var en lång korridor med celler utmed väggarna och ett stort uppehållsrum.

Uppehållsrummet skulle skötas om av oss interner genom att schemat rullade genom oss alla så vi fick växla sysslor. Redan första dagen jag var där började en skum man att jävlas med mig; han var otrevlig och uppkäftig och visade ingen som helst respekt, han sade till en hur saker och ting skulle skötas och han klagade på allting och alla störde sig på honom och efter ett par dagar gick han över gränsen och jag slängde in honom i en bokhylla så böckerna flög och sade till gubben att ge fan i mig och bara hålla käften. Som tur var så var det uppskattat för ingen gillade honom och det var tur för det kunde lika gått illa för mig bara för jag tappade kontrollen ett tag men det blev istället bättre och vi övriga visade varandra respekt och sen den dagen tycker jag att stämningen bara blev bättre ju mer man lärde känna varandra.

För övrigt var det fritt att röra sig på området när man var fri från de uppgifter var och en hade. De som satt väldigt länge fick möjligheten att studera på dagarna i skolan men eftersom det fungerade som typ komvux så var man ju tvungen att sitta minst en termin och det gjorde inte jag. Jag fick jobba i skogen istället och aldrig har jag mått så bra som då. Det var bra vänner, bra käk, hårt arbete med bra förmän, man blev utarbetad och trött och det gjorde att man var hungrig och kunde sova gott på nätterna vilket jag inte gjorde den första veckan; jag hamnade i en “cell” (mer som rena rum med två sängar) som jag delade med en oerhört stor och kraftig ryss med en framtand av guld. Jag darrade nästan när jag först såg honom för jag tänkte att den snubben kommer krossa mig om jag nyser men det blev inte så;

istället blev jag plågad något så förbannat att det är omöjligt att förklara – den här ryssen snarkade så taket vibrerade! Jag fick inte sova nånting; när jag väl hade slumrat till och vant mig vid hans ljudnivå så rosslade det till och hoppade och vred sig och stönade därborta i sängen som knakade och ett flås som från en elefant som satt i halsen och hulkar och spyr, pustade ur honom och så började han låta på ett nytt sätt så att jag inte kunde somna om och så höll det på, om och om igen; jag var helt förstörd på morgonen. Det var uppstigning kl.06:30! Som tur var så muckade ryssen efter några dagar. Jag bad först om ett nytt rum men alla var fulla. Efter ryssen slapp jag dela rum ganska länge och jag fick tid för mig själv och kunde stänga in mig och vara ensam, vilket var en fröjd ibland, för det kan vara väldigt påfrestande att hela tiden leva som i ett slags kollektiv – man måste helt enkelt få lite tid ensam. Jag hade fixat en gitarr så jag fick gjort lite musik därinne. Det var skönt att syssla med.

De flesta var missbrukare som satt för småbrott som inbrott, stöld, misshandel och narkotikabrott men där satt också de som hade gjort saker jag inte ville veta något om. Jag ville bara sitta av tiden och komma därifrån… till en början. Men som vanligt så acklimatiserade jag mig och ville inte lämna stället när det väl var dags. Jag fick goda vänner; vi spelade biljard och gjorde massa annat tidsfördriv men – som jag skall berätta om – så var det definitivt inte bara rumsrena saker som försiggick där. Det förekom mycket narkotika som kom från olika håll. Folk som satt inne ringde vänner som kom dit och fick in knarket på olika vis.

Det här var en öppen anstalt men de hade vakttornet precis vid huvudinfarten till anstaltsområdet så ingen kunde köra in obemärkt om inte vakterna sov och de måste de fan ha gjort för efter ett par veckor kom det in ett par snubbar som var heroinister i 25-årsåldern och efter några dagar ringde de sina vänner som kom med bilen på natten och körde rakt inpå området och kastade ut en plastpåse med heroin, amfetamin och sprutor och körde därifrån igen utan att något hände dem och utan att vakterna insåg att det kommit in grejer till barackerna. Grabbarna hittade sitt knark och påbörjade festen – att ligga på toaletten och spy med ett vidrigt leende i hela ansiktet. Droger – vad gör de inte med oss!

Den ena killen hämtade grejerna och frågade om jag ville ha men jag avstod eftersom jag inte vill få påökad tid p.g.a. att jag skulle pissa ett positivt urinprov; de hämtade oss ofta för att lämna prover och de tvingade oss att kläda av oss varenda plagg, strumpor och kalsonger också, och så stod de där och tittade på. De som hade suttit mycket berättade att de inte ens på de slutna anstalterna var så förbannat hårda med urinproverna att man tvangs stå naken, ibland inför kvinnliga plitar, vilket självklart är fruktansvärt förnedrande som individ att utsättas för. Helt för jävligt, rent sagt. Fascistsvin!

Nåväl. Knarket kom in och jag bidrog också. Jag utlovade de jag umgick med mest att få sig en herrans resa på trippeldoppat LSD som gick under namnet Mirakulix (kocken som blandar magiska drycker i Asterix). Jag kontaktade min vän på utsidan och efter ett par dagar kom det ett vykort till mig men vad vakterna inte visste var att det satt LSD under frimärket som bara var slickat på i kanterna men inte i mitten och där, i en luftficka, låg trippen. Eftersom det är såpass kraftig syra så räcker en ruta till fyra medelmåttiga trippar med garanterade röst och hörselhallucinationer och leder till en öppning inåt i sitt medvetandes djup och det varar i minst 10 timmar så det är bäst att man är stark och kan hantera sitt rus utan att någon upptäcker att man är på trippen men jag som hade fixat in skiten var den som fick värsta resan!

Jag blev så förbannat skruvad att jag trodde jag skulle lösas upp i atomer. På utsidan hade jag full kontroll men jag hade inte räknat med att jag skulle börja oroa mig för att bli “fångad” av plitarna som i så fall skulle låsa in mig och plåga mig med förhör och hemsk tortyr och allt möjligt och tankarna ramlade vidare och medan vi tydligen satt i bastun så flippade jag och sprang ut och de andra kom efter och vrålade och skrek – vad är det för ett stället som inte upptäcker sådana här saker?! Nåväl. Jag fick en helvetestripp och gömde mig i mitt rum och försökte hålla tankarna i styr medan konturerna till min kropp flöt och svävade som om de var upplösta och jag trodde att jag skulle fastna i det här tillståndet för alltid och tillståndet var pur skräck och chock och inte alls vad jag tidigare erfarit eller oroat mig för.

Anstalten var belägen mitt i det vackra höstlandskapet vid gröna ängar och en sjö. Vi fick röra oss relativt fritt på dessa områden och det ordnades tipspromenader och sådant där trist skit som man gjorde ibland bara för att göra nåt för helgerna var mycket långa eftersom man inte jobbade bort dagarna. Inte särskilt långt från barackerna låg en fårhage; den ingick inte i området utan var gränsen men bara man var snabb och inte f stannade för länge så kunde man gå dit utan att bli upptäckt – varför vill man till en fårhage då?

Jo, därför att det ofta växer psilocybinsvampar där, s.k. magic mushrooms eller shrooms. I det här fallet var det min idé att gå dit och se om det fanns något och fick förklara hur de såg ut och sedan delade vi på oss och plockade. Vi fick bara ihop ett femtontal; man bör torka dem först enligt många men de är starkare färska; vi var tre som delade på dem så det var verkligen ingen jättedos men givetvis psykade jag ur igen. Jag låg på mitt rum hela kvällen och natten huvudet i en papperskorg och världens starkaste önskan att kunna spy upp giftet men utan resultat. Jag mådde ungefär så som man mår alldeles precis innan man kastar upp sin spya och liksom springer mot toa men det tillståndet varar och varar och fortsätter vara men du spyr aldrig och det var fruktansvärt!

Toppslätskivlingen som den här heter är narkotikaklassad vilket innebär att den är olaglig att plocka, odla eller inneha i Sverige, och det finns en snarlik svamp som är väldigt giftig; att förväxla de båda svamparna är ett vanligt fel när man plockar psilocybiner och jag var övertygad om att några var av den felaktiga sorten men det är inget jag nånsin får svar på. Jag mådde hursomhelst jättedåligt och låg och stirrade på mina låååååånga armar som inte ville komma tillbaks till mig utan bara blev längre och längre tills de skulle sväva iväg ensamma utan mig. Jobbig natt! Men man får ju skylla sig själv. Jag tycker ändå det är märkligt med en så svag dos men eftersom syran slog lika snett så drar jag slutsatsen att jag inte skall käka hallucinogener i en pressad situation där du inte kan fly, som t ex i ett fängelse :)

 LSD och svamp var det enda jag tog men det var ganska snuskigt hur några av dem förlorade sig i heroinet. P var bara 20 år och heroinist och vid ett tillfälle satt han bakom dörren i sin cell med sprutan i armen medan en plit öppnade dörren och stod och pratade med T utan att veta något. Han hade varit skraj. Det är sjukt hur galet det kan bli. De här killarna var schyssta och de undrade om jag kunde hjälpa dem att rymma. Dum som jag var så ställde jag upp på det. Jag ordnade med en chaufför som skulle komma och hämta dem i skogen och pratade med H som skötte om min lägenhet och bad henne möta upp dem och ge dem nycklarna så de kunde kvarta i min lägenhet. Allting gick vägen och jag såg inte röken av dem förrän många år efter när jag såg T i en bil men tittade bort. De hade lovat mig heroin för hjälpen vilket jag inte såg något av. När jag kom tillbaks till lägenheten hade de slängt ut saker och röjt runt och förstört och smutsat ned som satan. Så går det när man litar på kriminella narkomaner utan skrupler.

Jag träffade också en trevlig snubbe som hade sprängt en polisbil i luften och jagat någon med motorsåg efter två veckar på tjack utan sömn. Läskigt men säkert sant. Hursomhelst så tatuerade han mig så jag har ett minne som alltid kommer påminna min om den här tiden. En annan sak som man kan grina åt är att även om jag levde ett väldigt osunt liv så hade jag av nån anledning beslutat mig för att bli vegetarian och det var ju ett problem när jag kom till kåken. Men jag frågade mattanterna om saken och de fixade faktiskt vegkäk till mig varje dag! Detta gjorde att många borrade sina blickar i ryggen på mig av hat och avund för att jag fick annat käk än de och de tyckte väl att jag kunde dra om inte det dög at äta samma som alla andra och när jag tänker på det idag inser jag att det var provocerande men det tänkte jag inte på då. Dessutom var jag mest i skogen och där skrattade de bara åt mig. Det var ett skitbra gäng jag jobbade med i skogen.

Jag träffade också en kille, JM, som jag umgicks mycket med där och han kom till mig och stannade ett par dagar efter vi hade kommit ut. Samma dag som jag muckade från fängelset satte jag min första tjackfix i armen men punkterade venen genom att köra kanylen igenom venen ut på andra sidan och jag visste inte hur jag skulle kolla att jag var inne, det enkla att dra in lite blod för att veta så jag tryckte till och det sved så in i helvete. Jag hade tryckt ut skiten utanför venen så en gigantisk böld började resa sig. Fy vad jag höll på och krångla med att dra ut den och in den och trycka och suga in blod och gräva en massa som en klant och så vidare men jag lovar att när den väl satt rätt så kände jag det också och därefter missade jag sällan och “tränade” ofta. Allt har sin början och, som tur är, även ett slut.

Så var min tid i fängelse.

Livet självt har dock blivit ett fängelse som är så mycket värre och som jag aldrig kan fly ifrån utan att möta döden. Jag hade så mycket hellre haft det som när jag satt inne men idag skulle det aldrig bli samma sak. Jag har mått både mentalt och/eller delvis fysiskt dåligt så länge jag kan minnas så jag är van vid att betrakta vardagen som en cell där man fängslas från frid, från lugn, från harmoni och själslig frihet. Jag hoppas kunna ändra på den saken genom att göra mig starkare så jag förmår klara av det. Nu när min medicinering börjar rätta till sig så kommer jag äntligen att ha ungefär samma förutsättningar att må bra som vem som helst, vilket jag inte haft förut då man ju kommit fram till att jag rent kemiskt har för låga halter av viktiga signalsubstanser som adrenalin, noradrenalin, dopamin och serotonin vilka bidrar till att kunna förmå oss att kunna uppleva positiva känslor så som de skall upplevas när halterna är normala. Tills det fungerar som det skall för mig så…

…tills döden tar mig härifrån är jag Tidens fånge i Livets dunkla cell.